HYMN
_{- En sång om en bitter och cynisk men vacker liten småstad som vägrar att ge upp. En sång om att växa upp och att växa upp där.}

Fast sjön ligger stilla och vilar finns det vindar som för mig tillbaks
När jag med båten dunkar sakta fram och spelar på Vänerns spegelblanka glas
Och jag skymtar min stad med sin kyrka som stolt sträcker upp sig mot skyn
Omringad av kåkarna i gamla stan och under måsarnas vakande syn
Min stad som försåg mig med sitt lugn och sin vilande ro.
Min stad som fick lära mig flyga och se mig lämna mitt bo.

Ja, nu varslar fabriken men jag kan höra din sång, viskandes om fornstora dar;
Om bruket som växte och erövra vår nord och tog plats vid varje arbetarkarl.
Bryggeriet stank av drav och mellanöl var lätt, tänk att bärs är ditt mest kända arv,
Och där jag sitter just nu där gick fiskebåtar tätt, och flera kom från Sjötorps gamla varv.
Och fast eldar har härjat och tiderna förändrats och flytt
Fast man har brunnit till grunden så har man alltid rest sig på nytt

Och jag andas in lugnet och småstadsidyll samma lugn som jag kände som grabb
Jag minns skolan och fotbollsmatcher på Vänershov och att Korab alltid var för snabb
Jag minns i juni varje år hur staden fick fnatt, jag minns turisterna o körsbärssaft med is
Jag minns en kväll när jag satt på ett hölass på väg genom ett bullerbynparadis
Jag minns stadskarnevaler och Norsivaler och hur Jiggan och jag gjorde hyss
Jag minns bron över Tidan där jag snodde mitt livs första kyss

Och jag kan se från min båt att allt är som förut, det är sommar, det är folk, det är fest
Och det ger nån slags trygghet att hur livet än blir så kommer alltid hemma vara bäst
Och fast storstäder hägrar och dom små ska dö ut så är du precis som du var
För oxen vaktar stolt vid åna ännu och där tänker han stadigt stå kvar

Och när natten står stor och skrämmande svart ser jag Snuggens vinkande fyr
Som bjuder mig in till min stads trygga hamn med sin glöd som ligger och pyr