BULLERBYN BRINNER
Husarerna tjatar alltid om att vi ska börja spela den här låten live igen. Jag tycker den är för lång och hopplös, men det var precis så jag kände då, 2017, när det verkligen kändes som att allt det fina med Sverige; solidaritet och nyfikenhet, gick käpprätt åt helvete. Det kanske är del två av "Upp" från första plattan.
Solen sjunker över Mossen, himlen brinner bortom skogen
Och en halv men tydlig måne lyser ut att det är dags att gå till natt
Och mitt Slättevalla sjunger som i en bok av Astrid Lindgren
Och jag försöker andas in det men ingenting får vara enkelt här ikväll.
Nu stänger Törnrosdalens portar
Nu stillas Karmafallets brus
Vi vandrar taktfast in i dimman
Nu slocknar körsbärsdalens ljus
Det var en gång en pojke med gitarren runt sin axel,
han skulle ut och rädda världen, slåss mot drakar, bli en hjälte och berömd
Men hans saga den kom av sig, så han la rustningen på hyllan och pojken blev
en pajas som jaga skratt mens’ världen klöv sig mitt itu.
Jag hör hur Tengil marscherar, hur han blåser i sin lur
Bakom krönet står Katla och väntar hungrigt på sin tur
Och Bullerbyn brinner. Och det brinner i mig
Jag står utmed branten, balanserar på kanten och ser hur gapet öppnar sig.
Och pojken bara sitter här på trappen och blickar ut rakt in i natten och i hans
bröst bor tusen vårskrik men dom har slagit knut och vägrar komma ut
Och han ser grådvärgar på frammarsch genom bruna, mörka vatten och dom har
rumpnissar i släptåg och pojken sitter där och är en liten lort.
Jag hör hur vittrorna sjunger, hur dom skriker efter blod
Hur dom föser oss mot stupet, hur dom tvingar oss till mod
Och Bullerbyn brinner. Och det brinner i mig.
Jag står utmed branten, balanserar på kanten och ser hur gapet öppnar sig.
Och mitt Slättevalla sjunger på en sorgesång i natten
Och pojken reser sig från trappen, och han ser ljuset. Jag ser ljuset, Jonatan
