Den trettonde maj, 1852, satte vi segel i från Göteborg
Vi var lastade till tross när vi kastade loss för att frakta ett gods till New York
Våran brigg var ett kap som efter sitt byggenskap blott gjort femti seglatser åt Kina
Hon vägde trehundra ton, hon var två master lång, och vi kalla' na' Albertina

Vi hade 40 tunnor vin, 140 000 svin, och tjusjutusen säckar med ull
Vi hade femtio kanoner och miljoner kalkoner och trettiotusen kistor med gull
Vi hade tretusen kor, tre miljoner par skor och femtiotusen meter med lina
Vi hade tusen kärror grus, 107 kilo snus, Bak i skrovet på Albertina

Där fanns Gustavssons grabb, han lukta skit, hade skabb
Där fanns Jakob från godset i Ek
Där fanns Hernant från stan, han drack en kagge om da'n
Där fanns stilige, styrmannen Svan
Han var tuppen på däck i uniform och i smäck och han var gift med en rysk ballerina
Men var gång vi gick i hamn föll nån ny i hans famn i hans hytt bak i Albertina

För en sjöman är livet en pina och pest, det är ensamt från morgon till kväll
Han längtar alltid till land och en horas mjuka hand som för penning kan ge honom tröst
Och efter tre flaskor rom och med kärlek och sång så slipper han gå och förtvina
Det är ingen rosedans, ingen gala och glans, att få tjäna åt Albertina

Vi hade seglat i år när så mässlingen slog till och vid Biscaya så gick vi på grund
Och besättningen dog ut efter att köttet tagit slut
Kvar var jag och kaptens gamla hund
När det gått några dar fanns bara jag kvar men hunden smakade bättre än svina'
Så här sitter jag nu, sedan dagarna sju, helt jävla ensam på Albertina